jag vet inte om jag kan åka dit, jag vet inte varför. det känns bara som om jag inte kommer klara av det. vet inte vad som är värre än gångerna innan, det borde inte vara värre alls, men det är det.
du vet nog hur det känns, ibland är det något som bara är.
det är idiotiskt, jag slösar bort pengar. varför, jag vet inte. men jag klarar det inte. förlåt mig.
det är inte för att jag inte vill träffa dig.
jag vill det.
men av liknande anledning
som jag fattade att det var du, hur osannolikt det än är (för det var jävligt osannolikt, tänk efter om det!!)
så är det som en vägg framför det här.
kanske för att jag skulle komma fram till det här, som jag vetat hela tiden. (nej, jag tror inte på någon gud, och ödet tror jag vi på sätt och vis bestämmer själva)
jag kan aldrig se bra vad du är för mig genom den önskan jag har att få tillbaka min mamma,
men varje gång jag gör det
så vet jag
att det är du
det är du
så tveka inte på det. inte alla av de drömmarna du menar kanske är mina också, men väldigt många av dom.
och jag kommer inte gå.
jag ska kanske inte lova, men jag kan nästan göra det.
förlåt mig.
men jag kan inte.
men du kan hitta mig här, när det till slut blir så.
jag klarar det inte själv. jag kan inte se tillräckligt bra härifrån men jag tror inte det, aldrig utan dig.
det var du.
hon.
som jag har haft minnen av i tre år. hon, ängeln med gröna ögon.
vänta på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar